Namsos bys Historielag

1940 - 1945

Slik en svenske så Namsos by våren 1940

Våren 1940 besøkte den svenske redaktøren Arne Holmstrøm Namsos rett etter det tyske bombeangrepet på byen 20. april. Den 4. mai samme år skrev han om denne opplevelsen i sin egen dagbok. Ti år senere kom dagboknotatet på trykk i bladet «Året Runt – Stad och Land hand i hand»:

«För tre veckor sen har det alltså funnits en stad här. Det gick människor på gatorna. Fiskarna satt nere vid hamnen och spädde väder. Barnen sprang och lekte på de snömödiga gatorna och när de kom hem fick de bannor för att de blött ner sig om fötterna. Inne i husen brann det små varma eldar över vilka kvinnorna lagade mat till männen som var ute på arbete. I en del hus var maten riktigare och godare, i andra torftigare och ensformigare.

Främlingen som den slocknade aprilkvällen kom vandrande genom staden, såg flickor och pojkar stå och nojsa i gathörnen, han såg ljus i fönstren och genom ett och annat av dem trängde ljudet från en grammafon eller radio ut. Någonstans hörde han någon som grälade och skällde, kanske i rus, kanske i vredesmod. Någonstans hörde han fnitter och skratt, någonstans gråt och suckar. Någonstans hörde han ett par kattor jamra, och någonstans skrämde han kanske en råtta på flykten.

Namsos var en stad som alle andra, inte roligare och inte tråkigare, inte vckrare och inte fulare, inte fattigare och inte rikare. Och liksom alla andre städer var den bebodd av levande människor. Det som gjorde denne samling stenar och träbitar, järnbeslag och glasrutor, tegelpannor och plåtstycken, bjälkar och grusplaner, spikar och tapetremsor, oljefärgsflagor och betongmurar till en stad, det var det faktum att livet residerade här. Det liv som vi alla älskar och förbannar, tillber och hatar, föraktar och tjusas av, men som vi när allt kommer omkring inte vill vara utan. Inte heller en stad.

Derför är inte heller Namsos längre någon stad.

Den är ingenting annat än en begagnad måltavla för de tyska bombflygarna.

Jag har hört en uppgift att Namsos ska ligga i ruiner. Det är lögn.

För att man skal unna tala om en ruin måste man kunna säga vad den är ruin efter. Men jag trotsar den som detta gytter brända stenar, förkolnade träbjälker, förvridna järnbjalkar som i en enda hopplös röra ligger samlade på den plats där den en gång legat en stad som hette Namsos kan utläsa att staden verkligen funnits här.

Av allt det som under ärhundraden med svett och möda, offer och arbete byggts upp på denna yta, finns nu intet kvar. Det har ej lämnats sten på sten. Här fanns en gång för länge sen, dvs tre veckor tillbaka i tiden, en kyrka,. Här fanns bank. Här fanns Folkets hus. Här fanns kapell. Här fanns järnvägsstation. Här fanns en trygg hamn. Och här fanns människorboningar, hem där människor föddes och dog, älskade och led.

Nu återstår det ingenting av allt detta. Livet är släckt.

Där vi går bland de sotiga stenarna och försöker gissa vilka som varit kyrka och vilka som varit krog, känner vi oss som Vår herre måste ha känt sig på skapelsens morgon innan han bjöd ljuset att lysa. Förstörelsen är här så fullständig att gårdagen glöms bort och historien forsvinner. Detta ödsliga sotsvarta landskap verkar orört, jungfruligt på ett sätt som placerar det bortom tid och rum. I en vision ser jag plötsligt vår jord sådan den en gång kommer att ligga där framför den nye människan sen vår civilisation och vår kultur fullbördat sin självförintelse.

Medan jag stod där och stirrade på detta öde fält, som en gång enligt vad man uppger varit en stad, och tankarna kom flaxande som svarta fåglar, kände jag plötsligt att jag inte längre var ensam. Jag vände mig och väntade att få se en tysk soldathjälm. I stället såg jag en svart schalett och under den ett rynkigt gumansikte.

Vi hälsade inte. Det skulle ha varit opassande här bortom tid och rum.

-         Jag är född här, sa hon i stället. Mina barn är födda här, fortsatte hon. De dog här. Men jag lever. Fast varför vet jag inte. Kanske för att sörgja, kanske för att hämnas.

Hon tystnade och såg sig skyggt om liksom om hon var rädd att hon sagt för mycket.

Kvällen närmade sig. Grytbottnen här nere låg i skugga, men fjällen där uppe översköljdes alltjämt av det rödaktiga kvällsljuset.

Gumman vankade omkring bland de svarta stenarna. När jag såg henne var hon så långt borta att hon såg ut som en kråka som gick där och plockade på en avskrädshög.

Det blev tid att vända om. Med ett argt hostande och smällande satte sig bilmotorn igång. Och så drog den oss uppför fjällslutningen, upp ur dödsgrytan som en gång varit en levande, gråtande och skrattande stad.»

Kalender

Oktober 2022
M T O T F L S
1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
31

facebook